Eftersom alla frågar mig nu varför jag just
hatar alla hjärtans dag så ska jag vara så himla
snäll och svara på frågan. Jo, jag hatar alla
hjärtans dag för att jag saknar min mamma och lillebror
så jävla mycket. Det är ju meningen att man ska
vara med dom man älskar på alla hjärtans dag. Och
ja, jag kan vara med min flickvän, det ska jag med. Men
endå känner jag ett sånt tomt svart hål inom
mig som bara växer mer och mer för varje år denna
jävla dagen kommer. Jag saknar mamma, min lillebror, mina
kompisar som bor i Småland. Jag saknar dom som har dött
ifrån mig, dom som har lämnat mig och dom som jag vill
vara hos - men inte kan. Man ser alla par som går och
håller i handen, som går runt och kysser varandra och
lever lyckliga. Tänk dom som inte har någon alls? Alla
hjärtans dag är ungefär som fars dag och mors dag.
Tänk alla som inte har en mamma eller pappa. Min lillebror
till exempel. Hans pappa lämnade honom när han bara var
några månader gammal, och han vill inte veta av honom.
I min lillebrors skola har dom ett speciellt tema när det
är fars/mors dag. Dom skriver kort och berättar om sina
föräldrar för klassen. Varje år ser jag min
lillebror komma hem och är helt gråtfärdig för
att alla utom honom hade något att berätta om sin
mamma/pappa. Mors dag är inga problem för honom, men fars
dag.. Det gör så ont för honom. Lika ont som det
kommer göra för alla andra imorgon på alla
hjärtans dag. Dom som inte har någon alls. Jag har ju
min fosterfamilj och min älskade syster, men min familj
är borta. Jag har ingen familj. Det är det som
gör ont.
hatar dn fukin dagen